Jag vill skriva en liten artikel bara, som inte tar så mycket av din tid men som kanske kan få dig att se lite annorlunda på just spel och oss gamers, nu vet jag att du som läser den här bloggen antagligen är en gamer själv och kanske är det jag tänker skriva nu ingen nyhet för dig.

Jag vill tacka min mamma och min pappa för att de köpte ett Nintendo 8 bitars till mig när jag var 5. Det första äventyret jag spelade var Super Mario Bros och det blev startskottet för en hel kavalkad av spel, konsoller, datorer och många skrik i rent hat och tårar av frustration. Det går nog utan att överdriva att tvspel och dataspel nästan konstant har funnits i mitt liv. Jag kan än idag tycka att det är skönare att sitta hemma och spela spel med mina vänner istället för att gå ut på en fest, träffa massor av människor jag inte orkar lära känna och istället bara stanna hemma och ha det mysigt. Spelen har hjälpt till att forma den jag är idag! Jag har lärt mig att vara envis och kämpa för mina mål, jag har lärt mig att inte bara blir det lättare att ha med en vän, det blir oftast roligare att göra saker tillsamans! Jag har lärt mig se skönheten i enkla relationer mellan människor. Jag har lärt mig att känna igen en zombie på 2 kilometers avstånd och även lärt mig hantera dem och hur jag ska göra för att överleva i och efter apokalypsen. Jag har genom mitt spelande lärt mig i stort sett fullkomligt flytande engelska. Jag har lärt mig att hålla koll på flera saker samtidigt och skapat en ganska så god simultankapacitet. Sen att svampar gör dig stor och att stjärnor gör dig odödlig är ju självklara saker som egentligen inte behöver förklaras men ändå. Jag hade inte många vänner som barn så film och spel blev mina vänner. 

 Tvspelsvärlden får väldigt mycket skit och det är synd för den gör också väldigt mycket nytta. Som förälder förstår jag om du tycker att din son eller dotter spelar för mycket tvspel, lagom är alltid bäst. Men om du också kanske märker hur ditt barn försvinner in i en värld när han/hon spelar och kanske inte är lätt att ta kontakt med, dra isåfall ut sladden och prata med ditt barn. Ansvaret ligger trots allt alltid hos dig som förälder!

Samma sak gäller de flickvänner (och ibland även pojkvänner) som ser sin pojkvän/flickvän försvinna in i olika världar, WoW var en storskurk förr och kan än idag vara det. OM din flickvän/pojkvän föredrar att spendera mer tid med sin dator eller tv än med dig så kanske ni har ett problem som ni bör prata om? Skyll inte problemet på spelet för om han/hon inte hade kunnat sitta vid datorn framför WoW hade han/hon varit någon annastans för att fly problemet. 

Spel idag görs så otroligt mycket bättre än förr, inte bara för att de har bättre grafik och är mycket mer estetiskt tilltalande, utan också för att skaparna tillverkar spelen just för att du som konsument ska köpa deras spel och sen spela det mycket och länge. Därför kan det vara lätt att fastna i just de världar som skapas för oss. Vi vuxna har det lättare att skilja på verklighet och vad som är på låtsas, det är en del av att växa upp. Men vi vuxna kan lika gärna och lika lätt välja att ta oss in i en annan värld för att den vi värld vi lever i inte är lika underhållande och för det mesta inte lika problematisk. 

Jag som tillhör flera av kommande generationer där man vuxit upp som "gamer" kan förstå flykten.

Jag kan förstå rädslan och oviljan att ta itu med verkliga problem.

Tänk om de verkliga problemen var lika lättlösta som i spel? Tänk om alla orosmoln kunde manifestera sig i karaktärer som Super Mario kunde hoppa ihjäl. Tänk om det enda som stod mellan dig och flickan i ditt liv var en rad av tunnor och stegar. Tänk om det fanns ett sätt att spara livet, så att du kan gå tillbaka utifall att det du ska göra härnäst saboterar allting. Det hade varit härligt men livet fungerar inte så.

Spel är precis som böcker, de är sunda att ha som hobby och som fritidsysselsättning, farliga när de ersätter ditt verkliga liv. 

Micke